VAD TRE KRONOR är för den svenska idrottsallmänheten, det är Västra Frölunda för den göteborska publiken — ett omdiskuterat, färgstarkt och ytterst populärt gäng. Kring det stjärnsåäckade göteborgslagets Ullevimatcher har det stått en sådan gloria av fest och fläkt, att Västra Frölunda på fyra år gjort ishockeyn till Göteborgs största publikidrott efter fotbollen. Lundvall, Sura-pelle, Gert Blomé, Kjell Adrian, Kjell Jönsson, Ove Sterner och alla de andra — det är göteborgsungdomens stora vinteridoler framför alla andra.

VILDA VÄSTERN-GÄNGET har erövrat den kritiska göteborgspubliken med hull och hår, framförallt därför att de puckskickliga grabbarna gjort den tuffa ishockeysporten till ett spel, ett kombinationsspel med den finess som göteborgarna älskar från fotbollen. Frölunda har skapat en ny storsport i rikets andra stad, och dett härliga kamratgäng har överallt lockat så mycket folk kring rinkarna, att det i dag ståtar med inte bara ishockeyns svenska publikrekord alla kategorier utan också sex lokala rekord på olika plateser i landet.

VI HÖR REDAN I ANDANOM någon säga: men laget bestå rju mest av inflyttade, icke göteborgsfödda spelare! Att "Värvningslunda" som många av den kungliga svenska avundsjukans talrika företrädare älskar att i bitterhetens ögonblick kalla Frölunda — kärt barn har många namn — har värvat förnekas av ingen. men detta behöver ju inte nämnvärt förringa respekten för ett starkt lag med en frapperande god klubbanda. I svensk idrott finns inte många exempel på att till stor del värvade klubblag hållit i det långa loppet. V.Frölunda är ett sådant sällsynt exemplar, Norrköping i fotboll ett annat. Orsaken: duktiga och framsynta ledare, gedigna grabbar i laget och en från början fin anda i klubben. Ledarna för den göteborgska kamrat- och stadsdelsklubben har förstått att värva sunt och lockat i sig själva stronga grabbar med utbildningsmöjligheter och framtidsjobb. man har gett dem en grogrund i samhället. Resultat: alla har stannat, ingen stor spelare har lämnat klubben, om man undantar Ulf Sterner men det är ju en annan historia. Ishockeyartisten Uffe ville gärna pröva sina vingar i den professionella världen.

EN MYCKET STOR DEL i Västra Frölundas sensationella framgångar har paret Sura-Pelle Pettersson och Lars Eric Lundvall. Det utgjorde " årets transfer " i svensk ishockey, när de kom till det från allsvenskan nedflyttade Frölunda 1959. De båda succé spelarna har sedan dess i hög grad bidragit till att så många velat komma till göteborgsklubben. Dessa båda s.k. helyllekillar presterade inte bara Sveriges mest utstuderade och inövade par- eller låt oss på modernt manér säga radarspel, de ökade genom sin företagsamhet år efter år omsättningen på den bensinstation de sattes att sköta och gjorde succé även privat. Tillsammans med Ove Sterner och de spelare som från naturistidens primitiva förhållanden och till den nya konstfrusna epoken fört klubben från div:5 till div.1, slog de svenskt rekord i div:2 med 14 segrar på 14 matcher och målskillnaden 171 — 35 och gick tillbaka till allsvenskan direkt. Deras festliga, propagandabetonade matcher i div.2 myntade uttrycket Cirkus Frölunda, och det accentuerades ytterligare när artisten Ulf Sterner kom nästa år och som en isens Gunnar Gren steg rakt in i göteborgspublikens hjärta.

VÄSTRA FRÖLUNDA GJORDE KOMETKARRIÄR i svensk toppishockey, blev allsvenskans stora mjölkkossa, en ny injektion i seriematcherna, det största hotet mot Djurgårdens månåriga mästare och var så nära att bli svensk mästare man kan komma — utan att bli det. I en oförglömlig final inför den största publik som någonsin sett inomhushockey i Sverige (16.855 begeistrade åskådare). Frölunda gick från 0-3 till 4-3, Tumba kvitterade tursamt men det var ändå göteborgarna som förde matchen och gastkramade djurgårdarna trots att man hade en spelare utvisad i de rafflande slutminuterna. Det var då Uffe Sterner på sjävaste sin 21-årsdag och bara en halv minut före full tid sköt en kanonpuck som kom hela Hallen att hålla andan. Med bara ett par futtiga centimetrar strök den utanför Tommy Björkmans ogarderade bortre stolpe och slog med en smäll i sargen. Det blev 4-4 mellan de båda obesegrade lagen i slutspelet, och titeln gick till det skakade Djurgården med hjälp av bättre målskillnad.
— Det var nog bäst som skedde, tyckte de trots allt belåtna frölundaiterna efteråt. Det hade ju varit lite för snabbt att gå direkt från div:2 till SM-seger. Då hade vi nget haft att spela för nästa år.

FRÖLUNDAMASKINERIET gick den säsongen på ren insperation, den nästa blev svårare. Då var Frölunda förankrat som ett storlag i allsvenskan, nu hade man en position att försvara, inte att erövra och det är en otacksam uppgift. Göteborgslaget visade en härlig fighting spirit, en strålande kamratanda och moralisk tåga, som ideligen vände hotande nederlag i serien. Hur hade man egentligen skapat den? För det första: den hade funnits sedan 25 år i Bittan Johanssons ideela stadsdelssammanslutning, de nya grabbarna hade tillräcklig resning och känsla för att från början inordna sig i klubbandan. För det andra: spelarna inspirerades av det fantastiska stöd man i första hand fick från göteborgspubliken.
För det tredje: storspelarna fick starta från en knaper början och gjorde det med föredömlig lojalitet.

BENGT BITTAN JOHANSSON berättar:
— När vi startade i div.1 med Sura-Pelle och Co hade vi dåliga finanser, vi förklarade för grabbarna att vi inte kunde betala några traktamenten och att de som inte kunde acceptera detta fick säga till från början. Men ingen opponerade sig, de fann sig i klubbens trångmål och vi reste med buss, smörgåsar, öl och kaffe för att hålla utgifterna nere.
Och Lars Eric Lundvall erkände:
— Jag har aldrig behövt betala ett öre för att träna ishockey i en klubb men när vi skulle gå upp till Slottskogsvallen och trimma fick jag som alla andra betala min entrépeng och det gjorde vi gärna. Det låter som en god-natt-saga från en småklubb men så var det då. Nu är edet annorlunda. Som allsvenskans näst största publiklag har klubben fått medel att betala sina spelare traktamenten och nu behöver ingen längre betala för att få vara med på träningen — om nu någon till äventyrs trodde det.

DET SOM GENOM ÅREN betytt mest för V. Frölunda IF är eldsjälen Bengt Bittan Johansson som under åren offrat mer pengar och tid för VFIF än det går att uppskatta. han är lierad med klubben att man skulle kunna kalla den för Bittans IF. Förr i tiden under div:2 epoken då spelarna slet som galärslavar för att undvika nederlag hette det förklarande efteråt:
— Vi måste vinna, vi ville inte göra Bittan besviken!
Bittans hem på Långedragsvägen 69 har blivit ett hem för frölundaiterna. Där vandrar de ut och in genom köksdörren som tillhörde de familjen. Bittans mor nyss fyllde 75, är klubbens främsta supporter. Hon är alltid beredd att sätta på kaffehurran och bre smörgåsar för de matfriska ishockeyidolerna, som kommer för att diskutera egna eller lagets angelägenheter.

DÄR SKAPAS en del av samhörigheten. Man gör det även på andra sätt. Sommartid bildar sålunda ishockeyspelarna V.frölundas andra reservlag i fotboll och härjar med stor framgång i de göteborgska reservserierna. En stark innetrio bildades förra året av Lars Eric Lundvall, Ulf Sterner och Sura-Pelle Pettersson, alla tre fotbollstalanger av stora mått.
Ibland gör de namnkunniga ishockeyidolerna fotbollsframträdanden på olika platser i Västsverige och ger inte sällan de lokala storheterna på tafsen.
det är på så sätt spelarna trivs med varandra och klubben och som är en av hemligheterna till att Västra Frölunda varit de tre —fyra senaste årens bästa svenska lag vid sidan om Djurgården. Motorn i Frölundas lagmaskin är Lundvall och Sura-Pelle. Kring deras kapacitet cirkulerar det mesta, och man kan fråga sig hur det blir med Frölundas storhet den dag de faller för åldersstrecket — vilket gudskelov ännu dröjer. Kanske göteborgsklubben till dess fått fram egna kronprinsar, ty det skall alla veta, att klubben jobbar mycket hårt med ungdomsishockeyn och lägger ner ett storstlat arbetepå att skola den mängd av göteborgsgrabbar som dväljs i ungdomsavdelningen. redan finns en rad 15 —16 åringar som med den äran hävdar sig i det starka reservlaget mot de värmländska klubbarnas bilagor och som i sinom tid skall mogna och ta plats i det berömnda A-laget.

LARS ERIC LUNDVALL är en utomordentlig spelande tränare och ett ledar- och tränarämne långt utöver det vanliag. Sura-Pelle är slitvargen som aldrig gör en dåli match, en taktiker med ett enastående sinne för spelet och dess möjligheter. Tillsammans är de synkroniserade att de snart sagt kan kombinera med förbundna ögon. De är ishockeyns spelande proffesorer.
bakom dem står en sådan namnkunnig och spelskickklig rad spelare att Västra frölunda när detta skrivs i december måste anses som en av de starkaste aspiranterna på SM-segern Det är rätt genomskinligt att man har siktet inställt på SM och gör ett allavrligt försök att äntligen nå det mål man tidigare varit så nära. Ett SM — det skulle innebära en milstolpe i den snabbt expanderande göteborgsishockeyn, en gång pionjär för den nuvarande enorma konstfrusna eran.

En kvartett veteraner, av vilka de tre är världsmästare: gert Blomé, Ove Sterner, Lars Eric Lundvall och Sura-Pelle Pettersson

LÅT OSS GÖRA en hastig granskning av Vilda Västern-gänget från Göteborg.

MÅLVAKTER:
Eine Olsson och Ingemar Caris, båda är så likvärdiga att de fövandlat målvaktssysslan till jourtjänst med tjänstgöring varannan match. Caris genomgick ifjol en omfattande hjärtoperation och kom sedan tillbaka på ett sätt som inger den största beundran, blev bäst i den allsvenska målvaktsstatistiken och togs till landslagskursen i höstas för specialträning.

BACKAR:
Gert Blomé — den outslitlige, alltid pålitlige "Barney" är försvarets stålfarfar, bra när det gäller, kör på sparlåga i mindre viktiga matcher, han slipper numera köra non-stop, eftersom det finns ytterligare fem ( ! ) kapaciteter av allsvensk klass: den unge dalmasen och snabbskrinnaren Jan Olsén, som kör i par med Kjell Adrian, Göteborgs Mr Ishockey, och en av pionjärerna från den göteborgska konstistarten 1954, vidare årets fynd Arne Carlsson, f.d. Almtuna, landslagsdebutant, chalmerist, som en dag bara ringde upp Bittan och frågade om han fick vara med i Frölunda — och det fick han ; Barney Karlsson, som slog igenom ifjol och bara hämmas av sin egen gränslösa ambition, precis som den tuffe Arne Muffen Eriksson.

FORWARDS:
Kjell-Ove Gustavsson, center i landslagskedjan, en av Frölundas okända storheter, Sveriges tionde spelare i poängligan i fjol med 12 mål och 16 passningar.
— Kjell Jönsson, akademiker från Orsa, kanske Sveriges reaktionsstarkaste spelare, lika snabb med klubban som kvick med tungan. Hans dialoger med Sura-Pelle brukar göra Frölundas långresor till en första klassens underhållning.

— Kjell-Ronnie Pettersson, U-landslagsman, sputnik.betonad vänsterforward och livsfarlig när han sneddar in mot kassen.

— Ove Sterner, storebror till proffs-Uffe, en tekniker av samma höga klass som lillebror men han sknar "bara" hårdheten i närkamperna för att bli lika bra som Uffe.

— Roger Olsson, framtis- och landslagsman från Västerås, tung, målfarlig skytt, som ökar i målproduktion sedan han blev göteborgare, går perfekt i par med

— Göte Boström, Ingenjören och praktgrabben från Morgårdshammar, även kallad Frölundas nye Uffe Sterner, hans aviga dragningar och hans klubbteknik påminner mycket om Uffe.

— Leif Henriksson, nyförvärv från Bofors, Blixten kallad efter sin sagolika skridskosnabbhet, en Nisse Nilsson- kopia, kör gärna solo, bara 20 år och har oerhörda utvecklingsmöjligheter.

— Jorma salmi, ytterligare en spelare Frölunda fick gratis, när den finländske landslagsmannen följde Finn-Air från Stockholm till Göteborg, stark men tung.

— Göte "Kalven" Hansson, en arbetshäst, pålitlig defensivarbetare som ifjol kom från Gävle GIK

Till biträdande lagledare är Stig Hylland nyutnämnd. det var honom Nisse Nilsson en gång sa: Om han var lika snabb på skridskona som skicklig med klubban skulle han vara given i landslaget.

EN AV DE STORA bakom fronten är Anders bernmar, men honom får vi egentligen inte nämna. Men det blir svårt att tillmötesgå hans önskan om anonymitet, när hans organisationstalang ändå betytt så mycket för det moderna Frölunda och han ändå är en av dom som håller i trådarna jämte sektionsbasen Tage larsson, välbeställd direktör i ett stort göteborgsföretag.
frågan är: skall det bli fjärde gången gillt för Göteborgs allsvenska ishockeyhopp? Skall Frölunda knipa SM-titeln från Brynäs och kröna en sällsynt fint ledar- och spelarjobb.

Det finns ingen hemmapublik som den i Göteborg "Änglarna" på sommaren och Frölunda på vintern. Skratt och gråt, lycka och förtvivlan —
fest är det alltid.

Bara 150 spänn. det är billigt . . .
Killen med tuppluva och gles mustasch sträcker fram en 30-kronors biljett och undrar om vi vill köpa. När vi nobbar, fortsätter han vidare in i trängseln utanför Scandinavium.
han hittar snart köpare. Sånt här biljettvansinne har det inte varit i Göteborg sedan Ingmar Johansson mullrade med högern i gamla Mässan på 50-talet. Jag ser ttoppluvan säljer sina biljetter för 150 kronor. Så halar han upp en ny plåt ur fickan och fortsätter kommersen . . .

I dag är det Frölunda — AIK här i "Kålleseum". Drygt en timme kvar till matchen. men redan nu är det svart av folk utanför hockeyarenan. Man trängs, svär och hurrar på Frölunda. Och svartabörshajarna har lysande tider. På en kort tid ser jag ett 20-tal sådana säljare i aktion. Priset för en 30-kronors biljett ligger mellan 125-150 kronor.Men dom som har nerver att vänta tills sista minuten får 200. Gladeligen.

Det är ju stormatch. Som vanligt. Det svänger om svensk hockey idag. Och allra mest i Göteborg. Här springer folk benen av sig för att se hockeykrigarna i grönt och rött — 12.350 åskådare kan man ta in i Scandinavium, med skohorn och om man packar bra. Och så många blir det när Frölunda har hemmamatch. varje gång.
I kväll är det nåt slags första seriefinal i Elitserien och folk har något vansinnigt i blicken när dom tampas och tampas utanför insläppet. Här kan allt hända, det vet man. Frölundas två senaste resultat: För någon vecka sen spöade man ledarlaget Skelleftiå AIK med 8-1. Några dagar senare reste gänget till Karlsatd som storfavoriter. Där åkte Frölunda på nerköp med 1 - 8!Det svänger alltså.

Matchen sparkar igång och det blir hårda tag från början. Frölunda har ett hårdhänt kamingäng som gillar att köra rakt på och tackla så att klubbor och hjälmar flyger. AIK är lite mer finsnickare, men dom kan sätta till dom också. Pang!
Så snart pucken kommer i spel ökar oväsendet i Scandinavium till rena ljudorkanen. Publiken råmar som vansinnig varje gång de grönröda går upp i anfall och dessemellan går hejarramsorna som åskväder mellan väggarna.
Man har gjort ljudmätningar i Scandianvium under Frölundas matcher och kommit upp i häpnadsväckande resultat:
Så snart pucken är i gång ligger oväsendet kring 80 decibel — lika hårt som dunket i det värsta diskotek. När någon Frölundaspelare är uppe vid motståndarkassen ökar ljudtrycket till drygt 100 decibel — det är likvärdigt med dånet från ett jetplan uppe i luften!
Och snacka bara inte om när Frölunda gör mål . . .
Dagens match är jämn med fajt om varje puck. Publiken upplever himmel och helvete och hinner knappt smaka på korv och bröd och Coca-cola. Man måste ju kunna Vråååla !
Två minuter före slutet är det i alla fall deppigt i Scandinavium. Då leder AIK med 3-2 och det ser ut som rullgardinen för Frölunda. Stockholmarna trycker på.
Då!
Under en lyckominut fixar först Finn Lundström till utjämning med en fruktansvärd stramare förbi Leidborg i AIK-kassen.
Kaos! Kakafoni!
Knappt är pucken i spel igen förränn Göran Nilsson i Frölunda får ett perfekt pass. Göran drar på för fullt och pucken far som en svart meteor in i Leidborgs högra kryss.
Orkan! Orgasm!
Vid båda de här målen var ljudtrycket i Scandinavium så enormt att det låg närma smärtgränsen. Ljudmätaren visade på 115 decibel! Det är ungefär samma ljud som när någon avlossar en grovkalibrig revolver så där en meter från ett oskyddat öra . . .

100 decibell vid anfall På bortaplan är Frölunda ett ganska medelmåttigt lag. Men hemma i Scandinavium förlorar de nästan aldrig. Och undra på det, med en sån publik. Det har gjorts buller- mätningar under en match. När frölunda anfaller är ljudstyrkan 100 decibell — som från ett jetplan!

Efter 4-3 ploppen simmar publiken i en ocean av lycka, folk tjuter så högt och så länge dom orkar. Möjligen är det bara Frölundakassören som är ännu lyckligare. — Snart får dom sälja hörselskydd ihop med biljetterna. sade Gunnar Bergstrand, 62, från Hisingen. Jag har jobbat som nitare på Götaverken i mer än 30 år. En nithammare är som rena wienervalsen mot det här vrölet.
Idag är Frölunda det stora publiklaget i Göteborg, precis som fotbollens blå-vitt var det för några år sedan. Men hockeyn har mer nerv, mer feber och fajt än fotbollen någonsin kunnat visa upp. Det syns på Frölundas publiksiffror. Alla hemmamatcher i årets Elitserie har varit fullt hus, och tusentals kvar utanför utan biljetter.
Tack för att svartabörshajarna har sina jaktmarker här. Även om ockrarna tar skyhöga priser kan dom alltid vara säkra på slutsålt.
— Kommersen med svarta biljetter är osmaklig, säger Scandinaviumchefen Bertil Rönnberg. men vi kan ingenting göra. Vi har försökt tidigare med att ransonera biljetterna till 4 stycken för varje köpare. Det höll inte, eftersom många säger sig handla för bekanta och arbetskamrater.
Frölunda länsar undan med publikstormen i seglen. När laget i mitten av december tryckte dit Djurgården två gånger på raken i Scandinavium var det nionde och tionde raka hemmasegern! Mycket av framgångarna får man tacka fenominale Göran Högosta för, en kassaskåpsdörr i kassen. En annan klippa i försvaret är Anders "Bros" Broström. Dessa två har varit Scandinaviums speciella guldgossar den här säsongen, men hela Frölunda får ett otroligt stöd av landets röststarkaste och mest fanatiska publik.
Skulle laget gå till slutspel lär man få förstärka väggar och tak i Scandinavium. Inte säkert att Frölundagänget är bäst i svensk hockey idag, på bortaplan går det knackigt ibland. men som publikmagnet i "Kålleseum" är laget utan like. Vilket drag!

Hur gick det sedan? 4:a i grundserien och åter i slutspel där det dock blev respass direkt då AIK vann i två raka. Följande åren gick det sämre och sämre .Efter två år utan slutspelsmatcher med dålig ekonomi som följd av bl.a minskade publikintäkter fick Hockeylaget stå på egna ben som egen förening 1984 och det blev ett katastrof år då laget föll ur Elitserien. Här ser man hur det kan svänga.